Nu är han här! Vår guldklimp, Livs lillebror. Så fantastiskt! 3870 gram och 53 cm lång.
En liten Melker är det vi fått, inte en Emil som vi hade klurat på innan. Så kan det bli och lika glada är vi för det.
Tycker att han är så sjukt lik storasyster ibland! Kommer säkert blanda ihop bebisbilderna senare, speciellt då han kommer ha mycket samma kläder som hon hade. Mina fina fina barn! Kärlek!!
Liv var hos mormor och morfar när vi var ner på förlossningen. Hon var så söt och klappade och pussade fint på sin bäbis sedan när vi kom och visade vem vi hade med "du släppt ut bäbisen nu mamma!". Charmtrollet vårat! Hittills har det gått väldigt smärtfritt att få en lillebror, men har ju bara gått några dagar än så vi ska inte ropa hej. Kommer säkert (kanske) jobbigare stunder också.
Förlossningen var...jag ska inte säga smärtfri för det var den inte, men relativt enkel. Började känna riktiga värkar på morgonen så vi åt frukost och packade in oss i bilen för att fara till Häggdånger och lämna Liv. När vi kom ut dit var det ca 7 minuter mellan värkarna så det kändes lite för tidigt att fara in. När det närmade sig fem minuter mellan packade vi ihop och for. Micke var lätt stressad i bilen på väg ner och jag var mest koncentrerad och längtade efter den där lustgasen. Tror inte det varit så långt till Sundsvall någon gång tidigare *ler*. Vi kom ner vid 11 på förmiddagen och jag var då öppen 6 cm så fick rum direkt. Stunden i det rummet kändes som en evighet men redan 12.21 entrade han den yttre världen med ett skrik, och sedan kissade han ner hela mamma. Blödde tydligen ganska mycket så fick medicin för att livmodern skulle dra ihop sig. Sedan, mitt i goset, började jag skaka helt okontrollerat. Helt klar i skallen var jag, men hur jag än försökte kunde jag inte få kroppen att slappna av. Mycket obehagligt och det såg ut på personalen som kom att de laddade för akutåtgärder. Men förutom feber och en superfrossa kunde de inte hitta något fel. Blev inlindad i varma täcken och efter några minuter var allt över.
På grund av febern och infektionsrisk fick vi stanna kvar på BB. Vi bestämde dock att Micke skulle fara hem till Liv och komma tillbaka dagen efter. Jag sov som en kratta under natten men hade inte väntat mig annat. Dagen efter var jag feberfri och fick fara hem. Sedan dess har vi varit hemma och kämpat med amningen som nu äntligen börjar fungera. Jag fick en liten dipp innan mjölken rann till, men jämför man med Liv så har även det gått smidigare denna gång. Han är ju faktiskt bara fyra dagar gammal än. Känns dock som att han alltid funnits i vår familj!