Fy vad slitigt allt känns just nu. Amningen är inte hundra än. Fick en till mjölkstockning på midsommar och kände mig riktigt deppig. På lilleman har det i lite drygt en vecka varit skrik och skrik. Tänkte att det var på grund av för lite mat i och med att jag inte ammat honom på det såriga bröstet. Och det kan det ju delvis ha varit. Men vi tror även att han haft ordentligt magknip. Har börjat med minifom-droppar som alla rekommenderar och det verkar faktiskt bli lite bättre av dem. Skippade att ge en gång idag och en stund efter amning gallskrek han igen...vet inte om jag inbillar mig, men eftersom det inte är skadligt så håller vi oss nog till dropparna ett tag till. Vill ju att lillhjärtat ska må bra.
Funderar fortfarande på att lägga ner amningen då det gör ont. Tycker att brösten borde ha anpassat sig efter drygt 5 veckor men icke! Och efter allt strul som varit så har jag tappat lusten att amma. Vi ger en flaska med ersättning på kvällen och det är verkligen det bästa målet att ge. Helt smärtfritt! Och M suger i sug det minst lika villigt. Men det känns som ett stort steg att bestämma sig för att sluta också, och jag vet att flaskmatning inte alltid är krångelfritt det heller. Fördelen då är att det inte är jag som måste krångla 100% av tiden.
Trots att det känns jobbigt stundvis så måste jag ju säga att det är värt det. Skulle inte vilja vara utan mina små gosetroll!
