Sedan jag skrev förra inlägget har hela familjen varit sjuka i omgångar. Det är riktigt tärande att alltid gå och vara sjuk, eller ha ett sjuk barn hemma. Blir som inte så mycket tid över till annat. Men det är väl som det ska vara i en småbarnfamilj.
Jag längtar till vårvintern när man kan sitta ute och må gott i solen. Försöker att var ute nu också när vi faktiskt äntligen har fått lite snö. Vi har haft några riktigt fina dagar. Men vårvintern med sol och tö är ju så fantastisk. Då känns det som att det finns hopp om en sommar igen. En sommar då jag dock lär behöva jobba en del. Om Micke kan vara föräldraledig så blir det tillbaka till Vårstagatan och även mer företagsjobb från och med mitten på juni ungefär. Känns både bra och mindre bra. Skönt att få en riktig lön igen, men tråkigt att jobba den tiden då man egentligen vill vara hemma mest av allt. Ja ja, jag ska väl inte jobba ihjäl mig och har ju faktiskt lite semester jag kan plocka ut. Jag ska sluta gnälla med andra ord.
Sedan är det slut på föräldraledighet...kommer aldrig (antagligen) att vara hemma och ledig såhär länge igen. Skum känsla...att jag har mina två barn nu. Mina bästa underbara! Och en underbar make på det...kan ju inte bli bättre. Trots att jag känner mig deppig till och från så återkommer jag alltid till hur bra jag faktiskt har det.
Nu i kväll har jag ont i mina ben. Känns som att jag gått hela dagen, vilket jag inte har. Ska nog göra en tidig kväll och krypa ner hos lilla M som ligger mitt i våran säng och breder ut sig. Eftersom det är hans tur att vara förkyld nu så har kvällarna varit stökiga och lättast att få honom att somna i våran säng, annars är han faktiskt duktig på att sova i sin egen (som står kloss i kloss med våran). Just nu ammar jag på kvällen och sedan på morgonen, mest för att jag kan och att det är ganska skönt att slippa kliva upp så tidigt. Men känns som att om jag inte skulle vara hemma så skulle han klara sig fint ändå. Känns skönt att veta.