Ibland blir jag så jävla arg. Så jävla arg på människor som tror att de har rätt att göra hur de vill, behandla folk som de vill. Bara för att de tycker synd om sig själv.
Extremt svartsjuka och sjukt kontrollernade, med en stor dos av svag självkänsla och rädslan att inte alltid vara nummer ett. Va fan!
När detta drabbar en nära vän, och man står som åskådare och inte kan göra något, på grund av kärlekens makter. Kärlekens fördjävla starka makter...då känner man sig så liten.
Jag saknar dig vännen! Ge oss tillbaka den tid som varit, ge oss tillbaka vår vän, spruldande av energi och livslust, glad och stolt för den du är och för din historia. Göm inte och glöm inte! Vi finns alltid hos dig och älskar dig högt!
Varför ska du kasta pärlor åt svin?!
