Jag vet att det bara är drömmar. Men när man vaknar upp, innan man hunnit förstå att man faktiskt sovit så känns det oerhört obehagligt.
Jag var ju på intervju igår, och det gick ganska bra tycker jag. Det är ju mycket nytt och svårt att ta in allt. Men det verkar vara ett mysigt ställe att jobba på i alla fall. Så får se om jag får jobbet.
...men i natt då...då kom de jobbiga drömmarna. Jag kommer inte riktigt ihåg nu i detalj vad de handlade om, men det var mest att jag inte klarade jobbet, att ingen där gillade mig, att jag var helt oduglig. Jag vet ju att de bara var drömmar, men tankarna gnager i huvudet på mig ändå. "Tänk om det blir som på comhem?" "tänk om jag bara bryter ihop av pressen?" Så får jag den där dumma tanken att "Nej nej, jag kan inte få det här jobbet, de får inte anställa mig!"...Blir så arg på mig själv! Varför skulle inte jag passa på det här jobbet?? Det är klart att det tar en stund att lära sig allt men, de som jobbar där nu, de måste ju ha lärt sig de också! Varför skulle inte jag kunna göra det? Nu får jag fan sluta att nervärdera mig själv. Sluta vara en sån mes och ta tag i mitt liv.
På tal om att ta tag i. Jag ska åka upp och fixa däcket strax. Är inte alls sugen på det. Pappa sa i morse när han var här att han kunde ta med det. Men...jag är ju fan 20 år, jag måste väl kunna fixa ett nytt däck själv. Speciellt när det är jag som haft sönder de gamla. Så nu får jag se till att göra nåt åt det helt enkelt, så att jag får tillbaka min kära bil=)