Vissa människor har en tendens att höra av sig när man minst anar det. När man tror att man aldrig mer kommer höra av dem. Och det ger mig en mycket blandad känsla. På ett sätt känns det kul, för det måste ju innebära att de verkligen har tänkt på mig. Men samtidigt känns det om att det hade varit skönare att inte höra från personen i fråga eftersom det sätter i gång en hel del ångestladdade tankar, som jag verkligen inte vill ha.
Sen är det sjukt hur någons ord kan få en att bara...känna sig så ledsen och deprimerad. "Varför kunde det inte ha varit jag?! Jag ville ju också visa hur bra det kan vara!"
Ja, dagen annars då. Gjorde typ nada tills det var dags för simträning. Då traskade jag till badhuset. Var sjukt lite simmare där idag. Inte så konstigt kanske med tanke på det underbara vädret! Och i ärlighetens namn så vad det ganska så skönt. Inte lika livat som det brukar vara. Tur det, för båda jag och Angelica var rätt omotiverade idag.
Nyss så har vi ätit middag. Bjöd min lilla farmor på mat. Det var mysigt. Hon och Leif var här, de for nyss hem igen.
Nu är jag ensammen. A-M är hos sina föräldrar och dricker kaffe. Lugnt och skönt här;-P Nää, saknar dig redan gumman! Haha, behöver ju dig här så jag inte gör något dumt!!