Jag börjar hitta tillbaka till mig själv!
Och då menar jag träningsmässigt, både fysiskt och mentalt. Gillar min inställning och att den faktiskt har hållt hela året hittills. Eftersom jag kan se och känna resultatet så blir det bara roligare och roligare att träna.
Pratade med mamma för ett tag som om min träning när jag simmade som mest. Året när jag inte missade en enda träning. Vilket borde vara en självklarhet om man inte har oturen att bli sjuk, men många har ju annat de prioriterar framför träning. Kanske berodde min träningsflit på att jag var motiverad, kanske på att jag ändå inte hade nåt liv utanför simningen...i vilket fall så gav träningen mig så mycket och jag är så tacksam att jag hade möjligheten...
Nu har jag haft några år som har gått i peroider av träingsflit, och perioder av totalt träningsuppehåll. Jag har helt enkelt inte orkat anstränga mig nog, inte velat träna när det blir för jobbig, inget driv helt enkelt. Det här nyåret bestämde jag mig för att göra ett nytt försök och så här bra har det inte känts på många år.
Det syns på och känns i kroppen också. Kollar jag på vågen ser jag en vikt som har lyst med sin frånvaro allt för länge. Jag har fortfarande att jobba på, men det går i alla fall åt rätt håll. Och ni behöver inte vara oroliga att det går för fort neråt, för det gör det verkligen inte.
Min träning är min livsstil och jag är så glad att jag hittat tillbaka...