Ååååh, vad jag hatar att behöva vänta! Speciellt när man inte vet vad som kommer att hända. Antingen kan det hända jättemycket, eller så blir det ingenting. Vilket som funkar egentligen, men det är just den här väntan som tär nå fruktansvärt.
...
Igår var jag på spinning på StepIn. Det var en ny kille som höll på att utbilda sig som fick köra halva passet. Tänkte att "till våren är det min tur...", med skräckblandad förtjusning. Det märktes att han var koncentrerad och ganska inne i sig själv. Tänkte att jag skulle kunna göra det bättre, men i praktiken vet jag att jag skulle vara minst lika sammanbiten själv.
Varför är det så svårt att styra över sin nervositet?
Idag ska jag gå på ett corepass innan det är dags att fara hem till Härnösand. ska bli underbart plågsammt för mina magmuskler!