Det var inte Åbo vi skulle till som jag trodde, utan Mariehamn. Men det gjorde ju ingenting. Vi hade lika kul för det *ler*
Vi kom med tåget, vi hittade till båten och alla har klarat helgen utan kroppsskador, vad mer kan man begära? Jo, att min mobil skulle fått följa med hem, men det tar jag lite senare i inlägget. Först till det roliga!
Vi hade bokat middagbuffé på båten och det ingick även fritt vin/öl. Två timmar var sittningen, vilket kändes som väldigt kort tid. Det var väldigt trevligt vid bordet och Micke och Sandra "tävlade" om att hålla låda *flin*. Micke bestämde att det var Zebs födelsedag och vi ställde oss upp och sjöng ja må han leva. Jag skrattade så jag höll på att dö.
Efter middagen gick vi ner till hytterna och fixade till oss för att sedan inta baren och dansgolvet. Eftersom vi ätit redan klockan sex tyckte vi att vi hade hur mycket tid som helst, men timmarna lyckades rinna iväg på något mystiskt sätt ändå. Som vanligt var det svårt att hålla ihop gruppen, men vi sammanstrålade lite nu och då i alla fall. Båten var inte allt för stor så. Inte förens vid tvåtiden fick vi reda på att det fanns ett till dansgolv där de hade bättre musik. Eller A-M sa i alla fall att det var bättre musik. Vid den tiden var jag trött, så jag gick och la mig.
Jag var såå glad igår att jag gick hem när jag gjorde (och inte drack mer än jag gjorde), för det var vissa andra som kom hem betydligt senare som hade en lite jobbig dag igår. Det är inge vidare när man ska sitta på tåg och buss hemåt.
Det hände mycket mer smådetaljer som gör resan så mycket roligare, men det som händer på båten stannar på båten, så ni får allt vara lite nyfikna *blink*. Bilder har jag inte lyckats få tag på än tyvärr. Men vi hade tre "fotografer" med under kvällen, så jag ska försöka flirta till mig bilderna framöver.
Så till det tråkiga - telefonen (som jag köpte för ungefär en vecka sedan). Jag var säker på att jag packade ner mobilen i väskan och jag var säker på att jag kollade ordentligt i hytten så att ingenting var kvar. Men frågan är då - vart tog mobilen vägen? När vi kom ut från båten och jag började leta efter den var den spårlöst försvunnen. Micke ringde informationen på båten, de gick ner och kollade hytten, men det fanns ingenting där. Sedan ringde vi mobilen massor av gånger utan svar. Utom en gång, då en kille svarade men la på på en gång. Sedan var det upptaget...sedan trycktes samtalen bort....sedan var det ingen som svarade. Får ont i magen när jag tänker på det, att någon har min mobil, men inte tänker ge tillbaka den. Någon som kan läsa mina sms, kolla på mina foton, någon som kommer ta ut mitt simkort och slänga bort det. Det känns väldigt olustigt. Men vad ska man göra?
Den är stöldspärrad nu och jag har gjort en polisanmälan, men det ger ju inte tillbaka telefonen till mig. Idag måste jag ringa telia och se om jag kan få ett nytt simkort med samma nummer, men det är ju inte det lättaste utan telefon. Är de riktigt snälla på skolan kanske jag kan få låna telefonen där. Det positiva i allt negativt är väl att jag köpte i princip den billigaste mobil jag kunde hitta!