Förra veckan var väldigt lång. Eller, den var väl inte längre än andra veckor, men den kändes väldigt lång. Skola varje dag där vi gick igenom en massa nya grejer.
På torsdagen tog jag bilen (lilla vita) upp till Övik, vilket gick bra, men där slutade även turen...Lyckades glömma att vrida av ljuset så när jag kom tillbaka till bilen på eftermiddagen så var den stendöd. Ringde faster Eva som var snäll och kom med bil och startkablar för att hjälpa till, men ingen av oss är riktigt hemma med bilar, så vi fick inte till det. Då satte sig bästa Micke och Martin i bilen från Härnösand och for upp. När de var framme så startade de såklart bilen på fem minuter. Lite lätt irriterande att jag inte kunde göra det själv. Eftersom batteriet behövdes laddas upp så tog de lillen till Härnösand och jag fick ta volvon. Bra så långt, tryggt med volvon tyckte jag...men...
...Vi skulle till Umeå med bussen 06.30 på fredagen. Jag var ute i god tid för att inte behöva stressa. Sparkade bort snövallen som bildats bakom bilen och satte mig sedan i bilen för att köra iväg...men kom ingenstans. Kände paniken sprida sig i kroppen. Gick ut igen och sparkade bort så mycket snö jag bara kunde som fanns under bilen, försökte köra igen, men det gick inte. Försökte några gånger, men icke sa nicke.
Som tur var så har ju farmor en bil som jag fick låna, annars hade jag aldrig hunnit i tid. Parkerade på hamnparkeringen. Eftersom det var farmors bil så hade jag inget parkeringskort utan fick betala parkeringsavgiften för en dag. Sedan var det bara att springa! Kom till bussen med andan i halsen och busschauffören var vänlig nog att påpeka att jag hade 20 sekunders marginal. När jag kom in i bussen skrämde jag nog slag på mina klasskamrater, hyperventilerande och stortjutande. Det är så jag reagerar på denna typ av stress - ingen vacker syn.
Ville inte att dagen i Umeå skulle ta slut, för då visste jag att jag hade bilproblemet att ta i tu med innan jag kunde komma hem. Men det var inget att oroa sig för. Jag fick inte lös bilen själv, men snällaste Åke och kusin Tommy kom förbi och gungade lös bilen. Det var ordentliga gropar som däcken stod i. Jag hade kunnat stå där i timmar och försökt få loss den utan att lyckas, men de klarade biffen på ungefär 5 minuter.
Körde hem lugn och försiktigt och det var såå skönt att komma in i lägenheten och bara få dö i soffan!
Bestämde mig för att strunta i bilen några veckor nu när snövädret är som värst och ta bussen till Övik. Blir mycket promenerande till farmor, men det känns som att det är värt det. Inga bil bekymmer och gratis motion.
