Igår hände det en mycket tråkig grej. Micke ringde mig på jobbet och berättade att hans båt sjunkit. Trodde såklart att han drev med mig först. Sjunkit? Hurdå, vadå, varför då? Många frågor men dåligt med svar. Han drev inte med mig i alla fall, den saken var säker. När jag slutat jobba cyklade jag ner till hamnen där en drös människor stod och hängde med huvudena. Framme på kajbandet fick jag se en mycket onaturlig syn. Båten låg verkligen på botten. Det måste ha gått väldigt snabbt, för en kompis hade sett båten flytande vid halv tio och vid elva hade Micke fått samtalet om att så inte längre var fallet.
Enligt försäkringsbolaget skulle båten inte kunna bärgas förens på fredag, men Micke har verkligen helt underbara vänner som ställer upp och några timmar senare var kranbil, dykare och brandkår på plats och redo göra en insats. Man blev riktigt varm i hjärtat av all denna hjälpsamhet.
Nu står båten på varvet och Micke for ner för nästan en timme sedan för att börja saneringen. Allt måste spolas med sötvatten snabbast möjligt i ett försök att rädda det som räddas kan. Jag håller tummarna för att allt går bra! Tycker verkligen synd om min älskling. Motorn som krånglat så mycket och nu när den väl börjar gå bra ska detta hända.
